Text: Maïmouna Jagne-Soreau
Illustration: Caroline Suinner
Mars 7, 2018
Senaste gången rapparen Silvana Imam kom till Finland var i samband med Flow festivalen förra sommaren, då stormen var som värst och blåste iväg halva Helsingfors. Nu är det februari och staden visar än en gång upp sin finaste sida med snökaoset: allt från metron, till bussarna och inte minst flyget från Stockholm är försenade. Bara några timmar innan kvällens konsert ankommer slutligen Imam till Tavastia. Allt ska gå fort, soundchecken borde redan har skett, matbrickan kommer in samtidigt som vi snabbt installerar oss i den mörka lilla logen och Imam har fortfarande sin dunjacka på när jag börjar antasta henne med mina frågor. Trots allt brådska är kontrasten stor: medan allt i situationen kallar på stress, sitter Imam lugn och trevlig. Hon passar på att hälsa på alla, visar uppmärksamhet och ler ljust.
Jag har hört i både hennes P1 Sommarprat silv och i den strålande dokumentären från 2017, Silvana - Väck mig när ni vaknat hur korkade frågor hon har fått av några finska journalister. Men jag är varken finsk eller journalist skyndar jag mig att specifisera, innan jag beskriver Ruskeat Tytöt som en feministisk plattform, av icke-vita, för icke-vita.
”Jag blev taggad av din inledning”, säger hon och skrattar:
”Jag tycker att det är alltid så svårt att introducera sig, särskilt då man tvingas svara på definierande frågor såsom varifrån man kommer”, tillägger hon och öppnar Pandoras ask.
Vad gäller definierande frågor och identitspredikater faller nämligen Silvana Imam offer för en hel del samhälleliga strukturer. I egenskap av bland annat kvinna, homosexuell och andra generationens invandrare kunde hon anses vara ett skolboksexempel på intersektionalitet. Ändå tar hon aldrig offrets roll och rappar i stället ”Tack Gud jag är Homo!”. Jag avundas hennes mäktighet och undrar om hon skulle ha ett tips för oss ruskeat tytöt, så att vi en dag kunde säga med lika övertygelse ”Tack Gud jag är Brun/Svart”?
”Hur du och jag pratar nu är framtiden.”
”Jag kan inte tala för någon annan som har ett annorlunda ursprung än jag, eller en annan sexualitet, någon annan än mig själv”, börjar hon och sveper bort det profetiska ansvaret jag just tungt placerade på hennes axlar.
”Jag har aldrig hittat någon som jag kunde identifiera mig med till hundra procent och jag har lärt mig att jag kommer alltid vara annorlunda. Du kommer alltid vara annorlunda. Jag är ogripbar för folk, och det är just hur de ser på mig som format mig. Dock vill jag inte se mig själv som ett offer, på ena sidan för att det finns andra som har det värre, men också för att jag inte vill se dem som offer heller. Vi är människor framför allt.”
En av de första gångerna som jag hörde talas om Silvana Imam var konstigt nog på en akademisk konferens för att par år sedan. Vi satt lite obekvämt i ett stelt seminarierum då en medelårders språkforskare i kostym bytte från sin finslipade PowerPoint till att visa Imams tacktal på Grammisgala då hon vann det prestigefyllda priset för Årets artist 2016. Det banbrytande med talet var nämligen att Imam höll det på arabiska och litauiska, innan hon avslutade med enbart fyra svenska ord: ”Jag är naturkraft” – titeln på albumet hon belönades för, och ”Tack”. Sedan detta har Imam även tagit hem flera andra priser, och inte minst en Guldbagge senast för den biografiska dokumentären Silvana - Väck mig när ni vaknat. Estetiskt, personligt och kärleksfullt får vi där tillgång till vad som sker bakom kulisserna, från hennes kärlekshistoria med popartisten Beatrice Eli, till resan till mammas hemland Litauen, hennes uppväxt, karriär som modell, och slutligen hennes musikaliska genom- och sammanbrott. Mycket om musik, mest om kärlek, men också, än en gång, en hel del om identitet.
Imam som har studerat psykologi på universitet tar sig an min akademiska jargong och bygger på idén om ”etniskt kapital”. Med samma logik som kulturellt kapital, kunde en exotisk etnicitet förvandlas till makt om man vet hur man kan äga den. Detta kapital använder Imam åtminstone då hon medverkar i antologin Third Culture Kids av Ra Hidaya Modig.
”Med åren har jag börjat se mitt mellanförskap som en styrka. [...] Jag är blond arab från Litauen, och jag är svensk”, skriver hon i kategorin ”Etnicitet”, innan hon fortsätter och på sitt sätt utmanar begreppen Genus, Klass, Religion och Sexualitet. Dessa kategorier hör till det förflutna, samtidigt som hon förstår att hemkänsla är viktigt för många i och med diskussionen om nationalitet, förtydligar hon i Tavastias loge.
”Det finns en fara i den diskursen och jag tycker att vi borde kunna vara hemma överallt. Att börja tala om ’vi och de’ riskerar att skapa krig.”
Men att identifiera sig som TCK är väl att skapa ett nytt ’vi’? försöker jag. Ja, medger hon:
”Men detta ’vi’ behövs så att vi kan jobba oss uppåt. Vi måste stärka dem som marginaliseras, men endast som ett steg mot jämlikhet. Sedan borde inte vi:et behövas.”
Jag kan inte hjälpa att fråga henne om hon skulle ha ett mirakelrecept till detta då, till vilket hon svarar optimistiskt:
”Hur du och jag pratar nu är framtiden. Den borde handla om att skapa ett tryggt rum.”
Medan jag tänker på hennes sista ord tar vår korta intervjustund slut, och jag hinner inte fråga hurudana tankar hon har kring rap-estetiken, hon som rappar om att få ”Champagne på [s]ina vita Nikes”. Eller skulle hon lika bra kunna vara en poet? När jag några timmar senare tränger mig in i den överfulla konsertsalen förstår jag att jag inte behövde ställa den frågan. Intensiteten som kommer från scen är oslagbar. Inga större artefakter dock. Bara ett stödande ljusspel och en energibomb i enkel svart träningsoverall som varken behöver definierande eller begränsande kategorier: Silvana Imam.